Oj. Nu tror jag att jag också kommer att fastna, i bloggträsket.

Jag gör ett försök och ser hur det går. En helt ny värld, men som sagt. Jag prövar.

Julen 08, en jul som inte skulle bli någon annan lik. En jul som vi inte skulle vara två som vaknar upp på julaftonsmorgon, utan tre. Och det gjorde vi också.

Den 19 april, mitt i natten föddes våran alldeles egna son Alfred. En svarthårig kille som redan då visste vad han ville. Tänk va jag kan längta tillbaka till den tiden, när allt luktade bebis. När Alfred luktade som bara han kunde. Jag kan fortfarande köpa det sköljmedlet som jag hade tvättat alla hans kläder och filtar i, bara för att få minnas. Underbar doft.

Alfred är iallafall en 8 månaders glad unge, som för det mesta skrattar. Charmar nästan alla.

Men jag kan lova att han kan vara ledsen också, och då är det verkligen något som är fel. Mat eller sömn.

Fick ett ganska bra betyg av en kvinna på stan som satt bredvid oss när Alfred åt banan.

Alfred skrattade mellan varje tugga och kvinnan sa; Man märker att barn har det bra när det skrattar och äter bra. Och han är verkligen glad!

Då blir man som mamma väldigt glad och tänker att man är lyckligt lottad!

Tanken bara på att man är mamma är ibland helt sjuk, att jag har haft Alfred i min mage. Att det är han som legat där och levt om. Att det var han som kom till oss.

Jag har iallafall allt jag drömt om, och lite till.

Världens bästa Ronny och världens bästa Alfred!

Julen blev verkligen inte som någon annan kommer att bli.

Bilderna jag lagt upp är på när Alfred är alldeles nyfödd, eller några timmar iallafall.